camillaloov

Usch usch usch!!! Jag blev alldeles nyss ställd öga mot öga med en av mina värsta fobier. Nämligen spindlar! Utan någon som helst aning om faran som väntade i köket gick jag dit i godan ro för att ta mig ett glas saft. Så ser jag i ögonvrån hur någonting stort genar tvärs över golvet. Nyfiken som man är var man ju tvungen att ta reda på vad detta okända föremål var. Så jag går efter. Lutar mig lite förbi köksbordet. Försiktigt. Tassar fram. BAM! Den anfaller mig!!

Näe.. Kanske inte riktigt.. Men jag fick plötsligt syn på den iallafall. Liten kropp, mastodont långa ben. Den värsta sorten. Jag hoppar till och skiter fullständigt i det saftglas som jag för en minut sedan törstade efter. Springer tillbaka till datastolen och hoppar upp i dess skyddande borg. *Pustar ut*

Hur kan det komma sig att vi människor, inte bara jag, har sådana fobier för spindlar egentligen? Visst, dem är äckliga och får det att krypa i hela kroppen på en (och vissa är ju faktiskt giftiga, dock är det väl inte riktigt dem som vi stöter på i vardagen).. Fast något större hot eller fara för den delen utgör inte dessa ogiftiga spindlar för oss. Tänk bara på storleksskillnaden för tusan! Vem är det som bara behöver lyfta lite på foten för att sedan mosa den andra parten? Vem kan klämma ihjäl den andra bara med hjälp av toapapper, tummen och pekfingret?

För tusan. Nu måste jag ta mig i kragen! Men alternativet med toapappret är uteslutet för mig, för jag gillar inte riktigt känslan av att mosa småkryp om sanningen ska fram. Speciellt inte skalbaggar när man hör det knastrande ljudet!

Men.. Hm.. Nu har jag det!... Dammsugaren, här kommer jag ;)