camillaloov

Om det fanns ett pris för klantighet skulle jag nog vinna det. År efter år! Jag är omöjlig på det att jag aldrig ser förhöjningar eller nedsänkningar i marken där jag går. Jag snavar. Snubblar. Flyger och far. En annan mycket farlig vardagssak för mig är att gå nerför trappor.

Vet inte hur många gånger jag snavat i trappen hemma hos föräldrarna, och jag lyckades med det även idag. Dock klarade jag mig helskinnad ur den upplevelsen. Fast en gång var jag nära att bryta handleden när jag gick nerför källartrappen och ramlade. Hade lite bråttom och såg mig inte för. Stengolv och en klumpig donna som mig går inte riktigt ihop! Men jag lever då än så länge och det är väl tur det?

Hur är det med er? Är ni offer för någon återkommande "klantighet"? :)